Igår skulle jag och Madelene träffats för att åka till en park men det är lite omöjligt att hitta varandra här när den ena inte hittar så bra. Vi skulle mötas vid Passeig de Gracía metron, men problemet är att det finns inte en metro uppgång utan alltid minst fyra på vissa ställen.
Så där sprang jag runt och letade i drygt en timme, försökte skicka ett sms från några Australienares mobil men de fattade inte hur man skickade sms så det blev lite svårt. Tillslut hittade jag en spanjor som lånade ut mobilen och jag skickade ett sms, men hon hittade inte till det stället som jag föreslog.
Helt plötsligt befann hon sig vid metron Catalunya, det gör verkligen inte saken enklare. För där finns det minst sex stycken Metro uppgångar på en mycket större area.
Så det slutade med att jag stannade vid metro uppgången Rambla, där väntade jag i en timme. Under drygt två timmars väntan pratade en fransman med mig, han ville bli min vän och ha mitt mobil nummer. Alltså han var 50+ och kunde inte engelska så vi pratade spansk/fransk/engelska.. Nåt språk..
Vid passeig de Gracia pratade jag med två italienare, Carlos och nånting.. minns inte vad han hette. De var jätte trevliga, men skulle åka hem denna natten som var. De kunde faktiskt stava mitt namn, helt otroligt, annars fattar ingen hur man skriver, på Starbucks stavar de alltid med "Y" och en gång skrev de "Yohalna",..
De tyckte att jag skulle besöka Roma någon gång, då kom vi in på att min mamma älskar italien, så nästa stopp Roma och London.
En polack som bor här i spanien satt och pratade med mig ett bra tag, vi pratade spanska eftersom han inte kunde engelska, alltså varför kan folk inte engelska?
Han var iallafall jätte snäll, vi pratade ett tag eftersom han också väntade på sin kompis. När jag hade väntat i över två timmar sa jag att det var dags att gå hem så sa vi hej då. Men när jag skulle gå över vägen så hör jag han ropa "Joanna! - no puedo vengo con tú?"
Ehm.. "Voy a comprar pan" sa jag som ursäkt, så sa vi hej då, men han sa att om jag hade tråkigt så sitter han där och väntar.
Inte nog med dessa italienare, polacker, fransmän och engelsmän som jag träffat de senaste dagarna så har jag skaffat mig några Filippinkompisar.
BA heter den ena, han satt här nere en kväll och vi pratade ett tag, hoppas jag träffar honom igen, fast han sa att han brukar sitta där.
Sen har vi Dali och Boy som också sitter här nere ibland, Dali jobbar här nedanför.
Och alldeles nyss när jag var på väg hem från en promenad så hörde jag en man säga nånting som lät som svenska. Jag såg på deras ryggsäckar och det stod "Sweden", jag tog tag i tjejens arm
- Ursäkta, är du från sverige ?
Hon blev helt till sig, "Men Gud du pratar svenska, vad härligt, jag trodde jag inbillade mig!"
Jag hjälpte de två stockholmarna med vägen till Catalunya och vi pratade lite.
De hade vandrat i 15 dagar, 30 mil, så nu var de glada att de hittat rätt, för de skulle vila tills hemfärden på fredag.
I lördags träffade även Hugo och jag ett par danskar som skulle på coldplay, vi tyckte de såg ut som två bratsstockholmare först.
Igår kväll pratade även en arab med mig men jag orkade inte prata med honom då så det blev mest sludder från hans mun, han lät lite full...
Nej nu är det slut skrivet, hare bäst ät inte nermald häst
